Tidningen Metro’s Viralgranskaren kritiserade igår Informationskriget.se. Kritisk granskning är bra, men när sådan reduceras till att fokusera på detaljer i ett inlyft citat snarare än på sådant som jag själv har skrivit och på sådant som var huvudbudskapet i texten så blir det som hade kunnat vara något bra bara en sorglig påminnelse om hur illa ställt det är med de etablerade medierna i vårt land. Då Viralgranskaren undviker huvudbudskapet i en text, hittar en detalj som de påstår är felaktig, rentvättar storföretaget och sedan med stämpel och allt framställer det som att allt i Informationskrigets texter om Facebooks nya användarvillkor är falskt så visar det tydligt hur dagens journalistkår gör vad de kan bäst, slickar uppåt och sparkar nedåt.
Text: Tobias Lindberg 2014-12-31
Igår (den 30/12) publicerade Metro en artikel där den sk. Viralgranskaren granskade de två första texterna jag hade skrivit om Facebooks nya användarvillkor. Samtidigt som det är tillfredsställande att det man skriver får stor uppmärksamhet, tydligen så hade mina två första texter haft över 13.000 interaktioner på Facebook fram tills när Metro-artikeln skrevs, så är det också tråkigt att Viralgranskarna bara valde att fokusera på endast ett citat som jag hade lyft in i min text från en annan Facebookanvändare och i övrigt helt hoppade över själva kärnfrågan av det mina handlade om, att de nya användarvillkoren tillsammans med den nya datapolicyn som också blir bindande ger Facebook en närmast obegränsad rätt att samla in och använda information från användarnas datorer, telefoner och andra enheter.
Vad Facebook sedan kan eller inte kan samla in är en helt annan fråga som styrs av vilken teknik som Facebook använder, hur den enskilde användaren använder Facebook och om Facebook följer de lagarna som finns eller de avtal de har ingått. Saken är att då en användare inte ens har rätten att veta vilken information Facebook har samlat in om dem så är det också otroligt svårt, för att inte säga omöjligt, att kunna hävda att Facebook har samlat in information om en själv som de inte har rätt till.
Allt om detta som jag hade skrivit, det som var själva kärnan i mina texter, valde dock viralgranskarna att bortse ifrån för att istället bara fokusera på en liten detalj som jag inte ens hade skrivit själv och som jag mest hade lyft i min text för att jag ville sprida vad andra Facebookanvändare som också var kritiska till de nya användarvillkoren skrev. Jag tror nämligen på idén att alla människor är kapabla att ta in och bedöma information själva och att andras åsikter är viktiga oavsett om det inte är helt säkert att de är helt korrekta eller inte eftersom de är med och formar debatten. Jag tror inte att en felaktig uppgift är farlig eftersom jag tror på andra människors förmåga att kritiskt granska fakta och att de har ett gott omdöme, en åsikt som jag uppenbarligen inte delar med journalisterna som står bakom viralgranskaren som har uttryckt följande om sin egen uppgift i samhället:
“Antagligen tänker du inte på det, men varje gång du delar en länk, skriver en status eller instagrammar en bild berättar du en liten historia. Om dig själv, om din samtid, om Sverige. Tack vare nätet berättar vi i dag fler historier än någonsin förut. Vi berättar om vår omvärld, och därigenom formar vi den.
Inte sällan får dessa historier stor spridning. En Facebookstatus som börjar delas kan plötsligt ha nått tusentals människor, och leda till löpsedlar och heta debatter. Men eftersom över 4,7 miljoner svenskar har Facebook kan texter delas tiotusentals gånger utan att någonsin passera en journalists flöde. Och det är ett problem. För när en berättelse om något känsligt eller viktigt, något som placerar sig mitt i samtidens strömningar, läses av många människor formar de inte sällan sin verklighetsbild efter den. Oavsett om det är sant.
Detta har hänt många gånger, och några gånger har vi lyckats upptäcka det.”
Av detta stycke framgår övertydligt hur deras uppfattning är att historier och nyheter bara är säkra om de kommer från en etablerad journalist och att de är massornas beskyddare genom sin övervakning av informationsflödet. Det krävs alltså en journalist för att saker och ting ska bli rätt enligt Viralgranskaren. För det vet vi väl, att riktiga journalister aldrig har fel, aldrig är partiska, aldrig undviker att skriva om sådant som inte är populärt bland arbetsgivarens finansiärer?
Så till det citat som jag valde att lyfta in i min text som var det enda av det jag skrev som Viralgranskaren valde att fokusera på. Visst skrev Viralgranskaren mer allmänt i sin artikel om problemen med att Facebook samlar in väldigt mycket information om användarna, vilket var bra även om jag kan tycka att det de skrev var lite väl överslätande och tandlöst, men vad gäller det som var själva kärnan i deras artikel, att smula sönder trovärdigheten för mina texter och den lite för hårda kritiken mot Facebook, så skrev de bara om detta citat. Inget annat. Något de absolut inte valde att beröra var som jag redan har nämnt det allra viktigaste i mina texter, faktumet att det nya användarvillkoren ger Facebook närmast obegränsade rättigheter att samla in och använda användarnas information, inte bara den som användarna lägger upp på Facebook, utan även från de datorer, telefoner och andra enheter användarna använder för att få åtkomst till Facebook. Vad Facebook sedan faktiskt kan samla in för information från enheterna är som jag också har skrivit ovan en helt annan fråga. Det alla måste förstå är att det sedan många år finns teknik som gör att det går att få full åtkomst till alla datorer, telefoner och andra typer av enheter, teknik som baserar sig på inbyggda bakdörrar i både hård- och mjukvaror som olika företag och organisationer har tillgång till. Detta kan ni läsa om i tre artiklar här, här och här.
Visst finns det inga hållbara bevis som jag kan peka på om att Facebook använder sig av någon sådan teknik eller att Facebook får del av information som har samlats in av en annan part med hjälp av sådan teknik, men möjligheten finns och då ingen användare har rätt att veta vilken information som Facebook har om dem så hamnar allt i en väldigt känslig situation. Allt hänger på Facebooks goda vilja, om de väljer att göra som de säger och följa lagarna. Det var därför som jag valde att lyfta in citatet från den andra Facebook-användaren, eftersom det på ett mycket bra sätt beskrev hur illa det faktiskt är att företag som Facebook faktiskt kan ta del av sådan information som han beskrev om de bara vill. Om Facebook sedan går att lita på är svårt att säga, men antalet exempel på olika storföretags och organisationers fifflande är otaligt och är snarare regel än undantag. Sålunda tycker att det är vansinne att godkänna användarvillkor som ger obegränsade rättigheter till ett mäktigt globalt företag att samla in information från människors datorer och telefoner samtidigt som det inte finns någon egentlig möjlighet att kontrollera företaget. Även om ett avtal aldrig kan ge oss full trygghet så borde vi åtminstone försöka binda ner och begränsa Facebook så gott det går med hjälp av de bojor som bra utformade avtalsvillkor utgör, istället för som nu släppa det helt fritt genom vaga och vidlyftiga formuleringar. Om Viralgranskaren nu absolut ska granska något under tiden fram till lanseringen av Facebooks nya användarvillkor så borde det vara dessa närmast obegränsade rättigheter som Facebook nu ger sig själva.
Som avslutning ska nämnas att under tider av hård kritik så brukar det hjälpa att tänka på den historia som Infowars Alex Jones ofta berättar om sin farfar som var bombflygare under kriget, att det är när beskjutningen är som allra hårdast som man vet att man befinner sig rakt ovanför målet.
Gott nytt år till er alla!
😉
