I en artikel som tjänar som ett sorgligt exempel på hur illa ställt det är med den svenska medmänskligheten, då den av allt att döma tar upp föräldrar som bortprioriterar sitt barn i karriärernas och jämställdhetens namn som något positivt, så berättar Aftonbladets Wendela om ett franskt par som efter att de fick barn såg till att direkt börja flaskmata istället för att amma så att de skulle kunna dela på ansvaret redan från början och sedan när barnet blev tre månader placera det hos dagmamma då ingen av dem ville tillbringa hela dagarna med sitt, visserligen söta, men ack så tråkiga barn.

Jag tycker mig kunna urskilja att artikelförfattaren anser att det är lite tidigt att lämna bort barnet redan vid tre månaders ålder, men att det franska parets inställning att karriär och jämställdhet går först ändå är något positivt och därför nämns bara som fakta i artikeln, istället för att skriva något kritiskt om de franska paret, att den svenska modellen visserligen gör att föräldrar måste ta hand om barnen själva ända till de är 12 månader, men att den å andra sidan gör att en större andel av barnen, 35% i Sverige mot “bara” 23% i Frankrike, är i barnomsorg utanför hemmet mer än 30 timmar i veckan före tre års ålder. För det är helt klart något positivt enligt Wendela, att barn är borta så länge som möjligt från hem och föräldrar och Sveriges bättre siffror uppnår man bevisligen inte med den franska modellen.

Enligt Wendela och många av de människor som idag tror att de ideal de står för är vägen till ett bättre och mer jämställt samhälle, så är allt som gör det exakt milimeter-rättvist mellan män och kvinnor som grupp, allt som bäst suddar ut det faktum att mänskligheten faktiskt består av två kön med lite olika fördelning av förmågorna när det kommer till just reproduktionen, alltid det bästa, även om det skulle råka gå ut över barnens behov av trygghet och anknytning. Det som helt uppenbart inte är av intresse för Wendela är att sprida den mer humana synen, som jag och många andra står för, att samhällets mål, om nu samhället ens ska lägga sig i detta, hellre borde vara att prioritera barnens behov först och att sedan, när detta primära intresse är tillgodosett, om det skulle behövas för att de individuella föräldrarnas intressen råkar kollidera med varandra, så gott det går försöka uppfylla båda dessa föräldrarnas unika önskningar i vad som måste bli en jämställd kompromiss dessa två föräldrarna emellan.