SVT fortsätter med hjälp av den inflytelserike professor Göran Dahllöf att sprida fluorpropaganda. För att smutskasta all den tunga internationella forskning på både människor och djur som pekar att fluor är ett nervgift så tvingas professorn att vrida på “sanningen” riktigt ordentligt.

Text; Tobias Lindberg 2014-12-14

Även om jag inte då nämnde honom vid namn så kritiserade jag professor Göran Dahllöf för en vecka sedan eftersom han i SVT:s Smålandsnytt hade påstått att fluor i tandvårdsprodukter är ofarligt och att alla studier som har kommit fram till att fluor skulle vara skadligt är dåligt gjorda. Min kritik bestod bland annat i att professorn inte hade specificerade vilka studier han menade skulle vara dåligt gjorda eller gav tillräckligt med argument för att man skulle kunna förstå vad han menade.

Jag skrev till både SVT Smålandsnytt och professorn och bad om förtydliganden, något jag sannolikt inte var ensam om eftersom SVT faktiskt svarade mig i tisdags och berättade att professor Göran Dahllöf hade skrivit en ny artikel, “Fluortandkräm fortfarande helt nödvändigt” på SVT Nyheter, där han utvecklade sitt resonemang.

Nu specificerade professor Göran Dahllöf att de studier som han hade menat var dåliga var alla de studier som några Harvard-forskare för några år sedan hade gjort en metaanalys på och som fick dem att komma fram till slutsatsen att fluor var skadligt. Det som enligt professor Göran Dahllöf var dåligt i alla dessa studier var att de inte är kontrollerade med avseende på andra miljögifter i omgivningen, att det inte tas hänsyn till andra faktorer som kan påverka som t.ex. socioekonomisk status och att fluoridhalterna i dessa studier är extremt höga.

Här är professor Göran Dahllöfs egna ord ur artikeln på SVT Nyheter:

“Den främsta kritiken mot de ingående studierna är dock att de är tvärsnittsstudier som ju inte kan visa på orsakssamband. De är inte kontrollerade med avseende på andra miljögifter i omgivningen. Olika byar och städer jämförs, där man inte vet den socioekonomiska sammansättningen i befolkningen.

Slutligen är fluorhalterna extremt höga. I studierna, där man jämför höga halter mot låga, har gruppen med låg exponering ändå högre fluorhalt i dricksvattnet än de flesta orter i Sverige.

I år har det publicerats en välgjord studie från Nya Zeeland, där en grupp barn har följts från födelsen till 38 års ålder. En grupp levde i förorter till Dunedin med vattenfluoridering, andra i områden utan vattenfluoridering.

Alla individer har sedan följts under lång tid och man har med jämna mellanrum mätt IQ på individerna. Det finns ingen skillnad mellan grupperna avseende IQ.”

Dessa påståenden är dock bara delvis sanna eftersom det bara stämmer för en del av studierna som ingår i metaanalysen. Bland de studier som Harvard-forskarna hade tittat på så fanns det de som helt klart de som hade en väldigt simpel design, men det fanns också flera studier bland dem som tog hänsyn till relevanta faktorer och när man tittade på bara dessa så kvarstod sambandet mellan fluor och minskat IQ, vilket Harvard-forskarna hade påpekat i sin metaanalys. Vidare undersökte flera av studierna tvärt om mot vad professor Göran Dahllöf påstår påverkan på IQ vid så låga fluoridnivåer som kan vara relevanta för svenska förhållanden. Speciellt intressant är som en studie verkade visa att om jodbrist föreligger så påverkas IQ vid mycket lägre fluorhalt.

Förutom att kritisera de studier som Harvard-forskarna hade gjort en metaanalys på så lyfte professor Göran Dahllöf fram en Nyzeeländsk studie som han menade var “en välgjord studie” och sålunda övertrumfade Harvard-forskarnas metaanalys. Skärskådar man den Nyzeeländsak studien så ser man dock snabbt att det finns flera aspekter med den som gör det tydligt att det faktiskt inte alls är en välgjord studie.

Philippe Grandjean, en av Harvard-forskarna, nämner t.ex. att av nästan 1000 försökspersoner i den Nyzeeländska studien så var det bara 99 stycken aldrig hade levt i ett vattenfluoriderat område och bara 22 stycken som aldrig hade använt fluortandkräm. Något som jag vill nämna angående detta är att de 22 stycken som Philippe Grandjean påpekar aldrig hade använt fluortandkräm inte nödvändigtvis måste höra till de 99 stycken som aldrig hade levt i ett vattenfluoriderat område. Vidare så tog 139 stycken av försökspersonerna i den Nyzeeländska studien fluortabletter, men det nämns inte i studien vilka dessa är och Jonathan Broadbent som är den som har gjort den Nyzeeländska studien vägrar att uppge vilka barn det gäller. Dessa omständigheter kommenterar Philippe Grandjean som att den Nyzeeländska studien har en väldigt oprecis definition av fluoridexponering. Allt detta sammantaget gör att den grupp som räknas som oexponerad kontrollgrupp i den Nyzeeländska studien är väldigt liten jämfört med de som har exponerats för fluorid, det vill säga om det nu ens finns någon i studien som är helt oexponerad för fluor. Faktum är nämligen att fluortabletter till barn bara brukar rekommenderas till de som bor i icke-fluoriderade områden, vilket kan innebära att alla de barn som i den Nyzeeländska studien räknas som oexponerade fick fluortabletter av tandvården för att kompensera för det som de enligt tandvården “missade” genom att inte bo i ett område med fluoriderat vatten. Kanske kan det vara därför som det inte syntes någon skillnad i den Nyzeeländska studien mellan de som hade och de som inte utsatts för fluor, för att det helt enkelt inte fanns några i studien som inte hade utsatts för fluor.

Viktigt att veta är också att Jonathan Broadbent som har gjort den Nyzeeländska studien är en av Nya Zeelands mest aktiva pro-fluor-aktivister och hans partiskhet i frågan tydliggörs av detta citat:

“Our findings will hopefully help to put another nail in the coffin of the complete canard that fluoridating water is somehow harmful to children’s development.”

Med tanke på vad professor Göran Dahllöf själv hade skrivit tidigare i artikeln, om att statistiska samband inte bevisar orsakssamband, så gör sedan något väldigt oväntat. För att verkligen övertyga alla om att fluor inte kan påverka människors IQ, så skriver han:

“Två ytterligare faktorer kan vara intressanta att ta med i diskussionen. Den så kallade Flynn-effekten innebär att IQ de senaste decennierna har förbättrats med 3 skalsteg per årtionde. Det beror på bättre levnadsomständigheter, allt från kost till utbildning.

En annan iakttagelse är att ungdomar som lever i städer och länder med vattenfluoridering, som Hong Kong, Singapore och Canada, också ligger i topp på Pisa-undersökningarna vad gäller matematik och läsförståelse.”

Här gör sig alltså professor Göran Dahllöf, trots hans mästrande ord tidigare i texten mot Harvard-forskarnas metaanalys, om att statistiska samband inte bevisar orsakssamband, själv skyldig till exakt samma fel, bara det att det i hans fall är ett omvänt orsakssambands-resonemang. Han menar att då IQ stiger, trots vattenfluoridering, så måste det innebära att vattenfluoridering är ofarligt. Lika felaktigt som det är att säga att statistiska samband bevisar orsakssamband, lika felaktigt är det att säga att frånvaro av statistiskt samband bevisar att det inte finns ett orsakssamband. Det krävs nämligen mer än bara ett statistiskt samband för att man ska kunna säga att det är troligt att det existerar ett faktiskt orsakssamband och för att kunna avgöra om det är troligt att ett orsakssamband föreligger så brukar man använda sig av “Hill’s kriterier för orsakssamband” [1]. Jämför man Harvard-forskarnas slutsatser från deras metaanalys med professor Göran Dahllöfs resonemang om att Flynn-effekt och det faktum att de vattenfluoriderade områden som han nämnde ligger bra till i Pisa-undersökningar skulle bevisa att vattenfluoridering inte skulle vara farligt, så ser man tydligt att Harvard-forskarnas slutsatser klarar Hill’s kriterier för orsakssamband medan professor Göran Dahllöfs resonemang inte gör det.

Sedan påstår professor Göran Dahllöf att om fluor inte används så uteblir reparation av begynnande skador och så kan det etableras en bakterieflora som har större kapacitet att orsaka karies. Inte heller dessa påståenden är korrekta. Reparation av skador på tänderna sker hela tiden genom de mineraler som finns i saliven som återmineraliserar tänderna om man bara får i sig tillräckligt med vitaminer och mineraler genom kosten och undviker att äta sådant som skadar tänderna. Fluor är inte ett måste för att en sådan reparation ska kunna ske. Förutom fluor, som är skadligt för såväl bakterier som vår egen hälsa, så finns flera olika saker, som jod, bikarbonat, salt, antibakteriella naturpreparat och ozon som man kan använda, som gör det svårare för de bakterier som orsakar karies att etablera sig, men som till skillnad mot fluor inte också skadar oss själva.

Vad som sammantaget kan sägas om det professor Göran Dahllöf påstår och att SVT låter honom komma fram med det är att allt som vanligt handlar om helt vanlig fluorpropaganda och att det påstått oberoende SVT deltar i den. De halvsanningar som framförs av professorn och SVT kan inte heller ta bort det faktum att i stort sett all forskning som har gjorts om hur fluor påverkar människor och djur visar på att fluor är skadligt.

 

Fördjupningstips

Professor Göran Dahllöf jobbar som professor vid Karolinska Institutet och är övertandläkare. Utöver det så är han också chef för Specialitetsrådet för tand- och käksjukdomar vid Stockholms läns landsting, medlem i Stockholms medicinska råd och är vetenskapligt råd vid Socialstyrelsen.

Läs gärna även två av mina tidigare texter som har med detta att göra, den ena om att en forskarrapport i The Lancet tidigare i år slog fast att fluorid är ett nervgift och den andra om hur man uppnår en bra tandhälsa.

Se gärna detta filmklipp där Dr. David Kennedy går igenom en del av de saker som ger bra tandhälsa. Gillar man det Dr. David Kennedy förklarar så finns Lugol’s Iodine, vilket är jod som går att konsumera, med full koncentration att köpa här och en liknande mundusch som han använder att köpa här.

 

Referenser och fotnoter

[1] Hill’s kriterier för orsakssamband beskrivs bra i forskarrapporten Do aluminum vaccine adjuvants contribute to the rising prevalence of autism? av Lucija Tomljenovic och Christopher A. Shaw. Se beskrivningen under avsnitt 2.5 på sida 3.