Text: Tobias Lindberg 2014-06-04
“Socialstyrelsen april 2011” av Ankara – Eget arbete. Licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.
Det kan vara i skolan eller på ungdomsmottagningar som staten tar sig rätten att samtala med barn om viktiga saker utan att deras föräldrar närvarar. Det kan gälla vad som helst. Livet. Hälsa. Sexualundervisning. Preventivmedel. Abort. Det här är min syn på detta missförhållande.
Ett barn har såklart rättigheter så som alla människor, men de som ska besluta över hur dessa används är såklart föräldrarna, inte staten. De som ska bedöma vad som ligger i barnens intresse är dess föräldrar. Barnen är föräldrarnas ansvar, inte statens. Om det inte fungerar inom en familj så måste det såklart till slut lösas med samhällets hjälp. Det kan då komma till att de sociala myndigheterna får ingrip och att staten efter överenskommelse med föräldrarna eller efter rättegång tar över ansvaret för barnet. Tills dess ska staten hålla sig borta från vad som är människors egen beslutanderätt. Tills ett barn är vuxet ska staten hålla sig borta från vad som är föräldrarnas beslutanderätt.
Att staten går in och lägger sig i alla familjers angelägenheter, vilket är fallet idag, med motiveringen att det inte fungerar så bra i en del (väldigt få) familjer är helt tokigt och är såklart bara ett medel för staten och byråkraterna att få mer makt över medborgarnas liv. Säg att staten skulle säga att den ska ha vårdnaden om alla barn eftersom det finns en del föräldrar som begår övergrepp mot sina barn, det är såklart några snäpp värre, men är ändå samma principiella grundfel. Det skulle ju inga människor acceptera. Så länge ingen har gjort något fel och så länge det fungerar någorlunda bra i en familj så ska staten hålla sina långa fingrar borta.
Inget annat än prövning inför domstol där alla parter kan säga sitt och prövas av sina likar ska kunna ta dessa rättigheter från familjen. För att domstolsförfarandet ska vara helt rättssäkert måste sålunda full öppenhet gälla i alla detaljer, ingenting får vara sekretessbelagt och frågan om eventuell skuld bör beslutas av en jury, som i det anglosaxiska rättssystemet, eftersom det är det enda sättet man kan komma ifrån risken med att etablissemanget får ett för stort inflytande och enda sättet man kan hålla kvar makten hos vanligt folk.
Någon kanske invänder med, att om staten inte får tala med barnen hur kan det då upptäckas om något är fel? Detta är en vanlig invändning, men visar bara att personen inte har tänkt igenom frågan. Om saker och ting inte fungerar i en familj så kommer det nästan alltid ut på något sätt. Det märks. Att skydda mot missförhållanden och övergrepp görs bäst genom att människor engagerar sig i och umgås med sina medmänniskor. Görs det så upptäcks det när det inte står rätt till någonstans. Att staten har rätt att tala med alla barn gör ju inte att alla missförhållanden upptäcks. Hur ofta visar det sig t.ex. inte att det finns problem i familjer utan att det har upptäckts, trots att barnen går i skolan och har varit på samtal med hälsovård och allt möjligt annat utan föräldrarnas närvaro. Det sker hur ofta som helst. Ofta är det också i föräldrarnas frånvaro, t.ex. i skolan, som missförhållanden råder och övergrepp begås mot barnen.
Att staten tar sig denna rätt löser inga verkliga problem, syftet är faktiskt inte heller att lösa problemen, utan det finns ett dolt verkligt syfte som det aldrig pratas om och det är att befolkningen ska lära sig att det är staten som bestämmer över allt. Över dig! Och över dina barn!
Problemet är att våra rättsinstanser inte tar hänsyn till MR, som är inskrivet i grundlagen. Och att man använder sekretesslagstiftningen för att skydda “föräldrar och barn” mest för att skydda myndigheterna när de gör fel. En myndighet kan splittra familjer för den mista “försummelsen”, eller för något som inte ens är varken fel eller brottsligt, men myndigheten bestämmer att det är så.
Domstolarna är på många sätt helt illegitima, likaså staten, och lager och reglerna tolkas, och FÅR tolkas till förmån för de som tolkas, där allt från rättsinstanser och myndigheter ger sig själva rättigheter som inte privatpersoner har, eller levande människor.
Reglerna och lagarna som ska skydda folket finns där, men de tolkas helt uppåt väggarna. Inte ens när (o)rättsväsendet dömer till en myndighets nackdel följer alltid tjänstemännen domen, utan gör sina egna fantasifulla tolkningar av domen och fortsätter att trakassera och förfölja den frikände, eller ger inte den frikände någon som helst upprättelse.
Tills staten agerar efter den självklara lagen, där vi alla är lika inför lagen, och så länge de inte ens följer de lagar och regler som finns själva, har inte staten någon legitimitet att tolka och bestämma och döma över en annan.
Vi måste påminna våra myndigheter att det är en RÄTTIGHET vi har att ta del av deras sjuka vård, eller inte. Och de måste BEVISA att våra barn far illa innan de kan agera. Men staten och dess anställda följer handelslagar, och då har man avhänt sig sina mänskliga rättigheter, då vi bara är ett aktiekapital, en handelsvara, utan rättigheter alls.
Jag kan verkligen irritera mig på att det kommer fluortanter, numera ofta unga, söta flickor, och propagerar för att de ska skölja med fluor, att de ska borsta tänderna med fluor och INTE skölja munnen efteråt med vatten, och att de försöker får det till att vi som föräldrar måste aktivt tacka nej för att de inte ska injicera våra barn, eller fylla deras munnar med fluor.
Vaccinationer är lönsamma för läkemedelsbolagen, både på lång och kort sikt, men fluorpropagandan måste ha en annan agenda än lönsamhet.
Bra kommentar Lisa och jag håller med dig om det du skriver! =)
Detta med fluor tror jag dock kan vara väldigt lönsamt för vissa, speciellt om det som i USA används fluor från olika industriers restavfall till vattenfluoridering, där de tack vare fluorpropagandan kan sälja sitt restavfallsfluor som en resurs istället för att betala för det som den avfallsprodukt det är. I Sverige tror jag dock inte att man använder sådant fluor i tandvårdsprodukterna.