Text: Tobias Lindberg 2014-06-04
Det kan vara i skolan eller på ungdomsmottagningar som staten tar sig rätten att samtala med barn om viktiga saker utan att deras föräldrar närvarar. Det kan gälla vad som helst. Livet. Hälsa. Sexualundervisning. Preventivmedel. Abort. Det här är min syn på detta missförhållande.
Ett barn har såklart rättigheter så som alla människor, men de som ska besluta över hur dessa används är såklart föräldrarna, inte staten. De som ska bedöma vad som ligger i barnens intresse är dess föräldrar. Barnen är föräldrarnas ansvar, inte statens. Om det inte fungerar inom en familj så måste det såklart till slut lösas med samhällets hjälp. Det kan då komma till att de sociala myndigheterna får ingrip och att staten efter överenskommelse med föräldrarna eller efter rättegång tar över ansvaret för barnet. Tills dess ska staten hålla sig borta från vad som är människors egen beslutanderätt. Tills ett barn är vuxet ska staten hålla sig borta från vad som är föräldrarnas beslutanderätt.
Att staten går in och lägger sig i alla familjers angelägenheter, vilket är fallet idag, med motiveringen att det inte fungerar så bra i en del (väldigt få) familjer är helt tokigt och är såklart bara ett medel för staten och byråkraterna att få mer makt över medborgarnas liv. Säg att staten skulle säga att den ska ha vårdnaden om alla barn eftersom det finns en del föräldrar som begår övergrepp mot sina barn, det är såklart några snäpp värre, men är ändå samma principiella grundfel. Det skulle ju inga människor acceptera. Så länge ingen har gjort något fel och så länge det fungerar någorlunda bra i en familj så ska staten hålla sina långa fingrar borta.
Inget annat än prövning inför domstol där alla parter kan säga sitt och prövas av sina likar ska kunna ta dessa rättigheter från familjen. För att domstolsförfarandet ska vara helt rättssäkert måste sålunda full öppenhet gälla i alla detaljer, ingenting får vara sekretessbelagt och frågan om eventuell skuld bör beslutas av en jury, som i det anglosaxiska rättssystemet, eftersom det är det enda sättet man kan komma ifrån risken med att etablissemanget får ett för stort inflytande och enda sättet man kan hålla kvar makten hos vanligt folk.
Någon kanske invänder med, att om staten inte får tala med barnen hur kan det då upptäckas om något är fel? Detta är en vanlig invändning, men visar bara att personen inte har tänkt igenom frågan. Om saker och ting inte fungerar i en familj så kommer det nästan alltid ut på något sätt. Det märks. Att skydda mot missförhållanden och övergrepp görs bäst genom att människor engagerar sig i och umgås med sina medmänniskor. Görs det så upptäcks det när det inte står rätt till någonstans. Att staten har rätt att tala med alla barn gör ju inte att alla missförhållanden upptäcks. Hur ofta visar det sig t.ex. inte att det finns problem i familjer utan att det har upptäckts, trots att barnen går i skolan och har varit på samtal med hälsovård och allt möjligt annat utan föräldrarnas närvaro. Det sker hur ofta som helst. Ofta är det också i föräldrarnas frånvaro, t.ex. i skolan, som missförhållanden råder och övergrepp begås mot barnen.
Att staten tar sig denna rätt löser inga verkliga problem, syftet är faktiskt inte heller att lösa problemen, utan det finns ett dolt verkligt syfte som det aldrig pratas om och det är att befolkningen ska lära sig att det är staten som bestämmer över allt. Över dig! Och över dina barn!