Är verkligen det sätt skolan lär ut på idag, det formella och konstlade lärande som nästan alla barn tvingas att genomlida nu för tiden, det allra bästa för att lära sig viktiga saker eller finns det kanske bättre sätt?

Text: Tobias Lindberg 2014-02-01. Uppdaterad 2015-07-07.

Det största problemet med den moderna synen på hur våra barn ska lära sig beskrivs perfekt i följande stycke som är taget ur en bok jag tycker mycket om och översatt till svenska av mig. Mycket nöje! Sprid gärna texten!

En livslärd man

I sin bok, “Resor runt Amerika”, beskriver Harrison Salisbury sina ansträngningar att spåra den västliga grenen av några av hans förfäder. Han beskriver en av dem så här:

Foto: Jim Surkamp
http://bit.ly/1Usn1a2

“Han [Hiram Salisbury] var en man av sin tid [1815]. . . . Jag sökte igenom böckerna efter ledtrådar och rekonstruerade den postrevolutionäre amerikanen. Jag radar upp hans färdigheter, sida efter sida av kladdpapper. Han kunde varje gårdssyssla. Han mjölkade kor och deltog vid kalvning. Han skötte om och behandlade sin häst. Han plöjde, han planterade, han kultiverade, jobbade med slåtter, plockade äpplen, beskar fruktträd, skördade spannmålen och tröskade den med en slaga på ett lergolv. Han slog majsen och vinterförvarade sina grönsaker. Han gjorde cider och byggde ciderkvarnar. Han tillverkade ost och formgav osttänger. Han slaktade grisarna och klippte fåren. Han kärnade och saltade smöret. Han tillverkade tvål och ljus, la halmtak på lador och byggde rökhus. Han slaktade oxar och konstruerade oxslädar. Han bekämpade skogsbränder och stakade ut jordbruksmarken. Han reparerade kranen vid Smith’s kvarn och smidde en kran till sin egen eldstad att hänga kitteln på. Han samlade järn på landsbygden och smälte det. Han lagade barnens och sina egna skor. Han byggde bäddsängar, oxkärror, slädar, vagnar, vagnshjul och ekrar. Han förvandlade stockar till brädor och högg robinia-trä till staket. Han gjorde regelverk till hus, balkar, tapphål och plugg. Med sex mäns hjälp reste han regelverken och byggde husen. Han byggde ett elegant bord av körsbärsträ med en utdragbar låda till en kusin, reparerade klockor och fiskade. Han snidade egna måttstockar och sålde dem för en dollar styck. Han monterade fönsterfoder, lagade lås, och reparerade kompasser. Han högg timmer, besiktigade skogen, skrev kontrakt och hyvlade takspån. Han granskade stadens annaler och reviderade räkenskaperna åt The Friendship Lodge, den äldsta inlandsbaserade frimurarlogen i landet (fortfarande aktiv). Han högg ut plogar, konstruerade kardningsmaskiner, täljde gevärskolvar och byggde vävstolar. Han satte gravstenar och formgav vagnsnav. Han drev en bokaffär och kunde bygga en fin kista på en halv dag. Han var medlem i delstatskongressen, ombudsman för de fattiga, fastighetsvärderingsman och medlem i stadens församling. Han tillverkade tusental tunnband och även tennkranar. I många år samlade han in stadens skatter…. Jag har inte radat upp alla Hirams färdigheter, men tillräckligt många. Jag tror inte han var en ovanlig man. Sätt mig i Hirams värld och jag skulle inte klara mig länge. Sätt Hiram i vår värld, han kanske skulle ha lite problem med en dator, men han skulle få ordning på det snabbare än jag skulle kunna slå en skeppa havre.”

Jag instämmer med Harrison Salisbury att Hiram, trots att han kanske inte var en ovanlig man på sin tid, skulle vara en högst ovanlig man i vår, långt mer vetande, skicklig, intelligent, rådig, adaptiv, uppfinningsrik, och kompetent än de flesta människor vi skulle hitta i dag, vare sig i stad eller landsbygd, och oavsett hur välskolade. Men den verkliga frågan jag vill ta upp och besvara är hur Hiram lärde sig alla dessa färdigheter. Säkert är, han lärde dem sig inte i skolan, inte heller i en studiegrupp eller någon annan skollik aktivitet. Nästan säkert är att han lärde sig hur man gör alla dessa typer av arbeten, många av dem väldigt avancerade, genom att vara med när andra människor gjorde dem. Men dessa människor utförde inte arbetet för att lära Hiram något. Ingen byggde en lada bara så att Hiram kunde se hur lador byggdes. De byggde den för att de behövde ladan. Inte heller sa de till honom, “Hiram, så länge som jag håller på och bygger den här ladan, så kan du lika gärna komma hit och lära dig hur man gör.” De sa, “Hiram, jag bygger en lada och jag behöver din hjälp.” Han var där för att hjälpa, inte för att lära, men medan han hjälpte så lärde han sig. Nästan ett sekel senare skulle John Dewey tala om “learning by doing”. Sättet för unga människor att lära sig (till exempel) keramik är inte att läsa om det, utan att göra krukor. Jag vänder mig inte mot det. Men att göra krukor i skolan bara för att lära sig hur det går till är fortfarande långt ifrån lika bra som att göra krukor (och lära sig av det) för att någon behöver krukorna. Den bästa motivationen för att lära sig hur man gör ett bra arbete, och för att göra det, är att veta att arbetet måste göras, att det kommer att vara till verklig nytta för någon.

(Från boken “Teach Your Own” av John Holt, sid. 70-72, översättning av Tobias Lindberg)

Glöm inte bort att stödja det arbete som Informationskriget.se gör. Donera genom Paypal eller Swisha på 0723-781776.