Föräldrar känner instinktivt att något är fel när deras barn gråter vi lämningen på dagis. För att bemöta detta så har dagisinstitutionerna utarbetat olika förklaringsmodeller som de har lärt sin personal att hjärntvätta föräldrarna med. En sådan förklaringsmodell är försäkringen om att det inte är någon fara med barnets gråt eftersom den snabbt slutar efter att föräldern har gått. En annan är att skjuta över skulden för barnens gråt på föräldern med förklaringen att barnen bara reagerar på föräldrarnas egen oro. Idag har samhällets dagispropaganda gått så långt att de flesta föräldrar faktiskt tror att deras barn har det bättre på dagis än om de själva skulle ta hand om dem. Ingenting kan dock vara mer fel. Hemmabarn som tas om hand av kärleksfulla föräldrar har det generellt mycket bättre än barn som tas om hand på institution av människor som gör det för att det är deras jobb.

Text: Tobias Lindberg 2014-07-09. Uppdaterad 2015-09-04.

Är man som jag ofta involverad i diskussioner om barnomsorg så är det en del argument från dagisförespråkare som man möter om och om igen. Två vanliga argument som jag misstänker att många av er också har hört tänker jag syna här och nu och de lyder ungefär som så här:

Argument nr. 1:

”Barn som är ledsna när föräldern lämnar på dagis blir snabbt efter att föräldern har gått glada igen och börjar leka och ha roligt. Det är ingen fara med barnen.”

Argument nr. 2:

”Barn som har otrygga föräldrar är alltid svårare att skola in. Föräldrarna måste samarbeta med personalen, överföra positiva känslor till barnen och visa för barnen att personalen går att lita på.”

Båda argumenten är såklart felaktiga, men det sista är extra allvarligt eftersom det inte bara ska få föräldrarna att känna sig tveksamma utan också har syftet skjuta över skulden från ett onaturligt samhällssystemet, där barn allt för tidigt tvingas bort från sina föräldrar, till de enskilda föräldrarna.

Gällande det första argumentet så är saken den att barnens gråt är en kommunikation, en vädjan till föräldern att inte lämna dem. När föräldern är borta så finns det inte längre någon att kommunicera detta behov till och att då fortsätta att gråta är som att bara stå och tala rakt ut i luften när ingen hör. Ingen vettig människa gör det, inte heller små barn. Att tolka barnets avslutade gråt och att det börjar göra annat som om att allt är bra, fast än det egentligen bara är att barnet försöker göra det bästa av situationen, är mer än lovligt naivt.

Gällande det andra argumentet så är det felaktigt av flera anledningar.

Visst är det så att om man nu absolut måste sätta sitt barn på dagis, så blir det lättare för barnet om det upplever att föräldrarna litar på de människor som ska ta hand om det, men detta är ändå inte samma sak som argumentet vill göra gällande, att barn till otrygga och oroliga föräldrar oftare är ledsna vid lämning.

Att barn har starka band till sina föräldrar och blir ledsna om de separeras från föräldrarna är något som är naturligt och bra. Det är ett sundhetsbevis och har ingenting med att de skulle ha otrygga eller oroliga föräldrar att göra.

Om man ska vara orolig över något så är det barn som inte alls verkar bli ledsna vid lämning på dagis eller barn som verkar alltför förtroendefulla mot främlingar och/eller hur som helst sätter sig i okända människors knän. Dessa beteenden är högst onaturliga.

I dagens på många sätt upp-och-nedvända samhälle ses dock detta onaturliga beteende, att barn visar alltför stor förtroende för främlingar, som något som är positivt och gulligt, samtidigt som det naturliga beteendet, att barn är lite sunt avvaktande mot främlingar, ses som något besvärande och man kan ibland höra hur föräldrar nästan ber om ursäkt för sina blyga barn när de träffar folk.

Det är nämligen helt naturligt för ett barn att i rimlig utsträckning vara blyg, försiktig och vaksam mot människor barnet inte känner väl. Det är en urgammal nedärvd instinkt som har gjort att människan har överlevt som art ända till våra dagar. Det har genom de årmiljoner som vi levt som jägare-samlare, i små grupper av släktingar och nära långvariga vänner på upp till 30 individer, varit viktigt att våra barn, när vi ibland träffade andra grupper av människor vid vattenhål och samlingsplatser, höll sig nära oss och inte hur som helst bara följde med vilken främmande vuxen som helst därifrån. För barn har okända vuxna alltid varit en potentiell fara och de barn som har saknat den naturliga försiktigheten mot dessa och den naturliga instinkten att hålla sig nära sina föräldrar har helt enkelt inte lika ofta fört sina gener vidare som de mer försiktiga barnen.

Nu har vi dock fått en värld som på bara några årtionden har gått från att nästan alla små barn togs om hand av sina egna föräldrar eller nära anhöriga till en där en stor majoritet tas om hand på en institution av främlingar som inte tar hand om barnet för att de har en naturlig relation till familjen och barnet, en relation som bygger på kärlek och vänskap, utan för att det är deras jobb.

Det bästa för barnet är förstås att man som förälder inte tvingar det till något så onaturlig som att i allt för tidigt ålder behöva separeras från sina föräldrar och att dessutom på allt för kort tid plötsligt behöva börja lita på en eller flera helt okända personer.

Måste man ändå lämna sitt barn på dagis på grund av exempelvis ekonomiska orsaker eller om man som vissa hellre väljer karriären före sitt barn så underlättar det såklart om man lyckas övertyga barnet, ja, lura det, att man litar helt och fullt på några vuxna främlingar som har som jobb att ta hand om ens barn. Främlingar som man har träffar under bara några timmar per dag under högst två veckors ”inskolning”. Timmar som dessutom har varit så stressiga att man egentligen knappt har hunnit prata med dem och ännu mindre hunnit lära känna vilka dessa människor egentligen är.

Måste man absolut lämna barnet hos dem så är det ju såklart bäst att övertyga barnet om det, att man litar på dem, men som tur är måste man ju faktiskt inte göra det och om alla föräldrar var riktigt ärliga mot sig själva så skulle de flesta inse att inte heller de måste göra det, eftersom det finns alternativ till att sätta sitt barn på dagis, alternativ som dessutom är bättre för barnet.

Det allra bästa av de alternativ som finns till dagis är att ta hand om barnet själv genom att organisera sin tillvaro med jobb, boende och andra omständigheter så att det fungerar. Detta alternativ har jag och min fru valt och lyckats med trots att vi båda i våra jobb, om vi hade jobbat heltid, hade tjänat mindre än vad den svenska snittlönen är och trots att det inte finns någon hjälp i form av ett vårdnadsbidrag i den kommun där vi bor. Detta har vi lyckats med genom att som familj gå ner i arbetstid så att min fru yrkesarbetar 20 av 28 dagar och jag 4 av 28 dagar och organisera det så att någon alltid är hemma, genom att flytta till ett billigare boende, genom att odla lite själva, genom att ha egna djur, genom att köpa råvaror och laga maten från grunden, genom att inte köpa en massa prylar och åka på dyra semestrar. Så länge man inte är ensamstående förälder eller så länge inte den ena eller båda föräldrarna är sjuka så är detta ett alternativ som nästan alla faktiskt skulle kunna välja, om de bara ville det.

Ytterligare andra alternativ skulle kunna vara att ta hjälp med hela eller delar av omsorgen av sina barn från släktingar och nära vänner som barnet känner väl. Detta är bra för att de sker i hemmamiljö, omsorg med få barn per vuxen och sköts av en person som står nära familjen och barnet.

Ännu ett alternativ skulle kunna vara att ens barn togs om hand av en barnskötare (barnflicka). Fördelar är omsorg i hemmet och få barn per vuxen. Nackdelar är såklart att det är dyrt och därmed inte ett möjligt alternativ för de flesta.

Skulle inte dagis vara så kraftigt subventionerat som det är, med 12.700 kr per heltidsbarn och månad, så skulle inte heller det vara ett alternativ för de flesta.

Ett sista alternativ skulle kunna vara att man har sitt barn hos ett familjedaghem (dagmamma). Detta är kanske inte optimalt, men är ändå generellt mycket bättre än dagis som nästan alltid är för stora med för många barn för att vara bra för barnen. Fördelarna med familjedaghem är att omsorgen sker i hemmamiljö och att antalet barn och antalet kontakter med olika människor är färre, vilket gör att barnen blir lugnare. Även familjedaghem är dock, precis som dagis, väldigt kraftigt subventionerade och skulle utan denna subvention vara för dyrt för de flesta.

Samhället borde antigen stödja alla former av barnomsorg eller inte stödja någon form. Som det är nu där dagis i stort sett är den enda form av barnomsorg som stöds av samhället är djupt orättvist. Det bästa vore i mitt tycke att samhället inte stödde någon barnomsorgsform, vilket skulle leda till att folk skulle få lägre skatt och därmed ha mer egna pengar kvar som de själva kunde använda som de ville, antigen så att de hade råd att ta hand om sina egna barnen eller köpa den form av barnomsorg de önskar från andra.

Avslutningsvis så vill jag säga att något som är typiskt för båda dessa argument som denna text har granskat är att de som använder dem nästan alltid själva jobbar på eller har jobbat på dagis. Jag förstår varför institutioner som ska ta hand om andras barn vill sprida en bild av att det är fel på föräldrarna till barn som gråter när de lämnas av sina föräldrar snarare än att det är institutionens fel. Skulle inte dagissystemet lyckas övertyga föräldrarna om det så skulle betydligt färre människor vara villiga att lämna sina barn där. Jag förstår också varför de som jobbar på dessa institutioner vill intala sig själva att det är på det sättet, eftersom det annars skulle vara allt för jobbigt för dem att leva med insikten av vad de faktiskt själva som individer är med och gör mot barnen.

Källor för denna text

För dagiskostnaderna så kan denna text och dess referenser läsas:

http://www.informationskriget.se/2015/09/03/samhallets-enorma-kostnader-for-dagisverksamheten/