Under galan “Hela Sverige skramlar” framförde professor Hans Rosling ett osannolikt budskap. För samma summa som kan hjälpa drygt 8 miljoner flyktingar på plats i Syrien och i Syriens grannländer ska Europa hjälpa 300.000 flyktingar genom att ge dem asyl i Europa. För samma summa som kan hjälpa 3,4 miljoner syriska flyktingar på plats ska Sverige bevilja 42.000 asyl. Detta trots att världens humanitära organisationer aldrig lyckas få ihop allt de behöver för att hjälpa alla. Att något sådant kan framföras utan märkbara invändningar beror på att en perfekt propagandastorm har blåst upp efter att flera mäktiga intressegrupper har enats av en gemensam vilja att öka invandringen. Att samma intressegrupper gemensamt kontrollerar det mesta av propagandaapparaten förklarar medias tystnad. En i huvudsak ignorant, okritisk, auktoritetstroende och konflikträdd befolkning förklarar resten.

Text: Tobias Lindberg 2015-10-02

Vid ett framträdande på välgörenhetsgalan “Hela Sverige skramlar” [1], som hyllades av människor som inte tänker riktigt så bra som de borde, framförde Hans Roslings åsikten att vi måste hjälpa alla syriska flyktingar, både de 300.000 flyktingarna som har tagit sig till Europa och de 4 miljoner som finns kvar i Syriens grannländer. Han menade att det inte gick att ha en diskussion om man bör hjälpa här i Europa eller där runtomkring Syrien. Enligt Hans Rosling behöver de humanitära organisationerna, då handlar det framför allt om UNHCR, 37 miljarder kr under ett år för att hjälpa de 4 miljoner flyktingarna som befinner sig i Syriens grannländer och Europa behöver under samma tidsperiod lägga 20 miljarder kr för att hjälpa de c:a 300.000 flyktingarna i Europa. Vi bör betala båda dessa summor enligt Hans Rosling.

Är man en kritiskt tänkande människa och någorlunda insatt i frågan så vet man att FN och de flesta andra humanitära organisationerna aldrig får så mycket resurser som de efterfrågar och behöver för att hjälpa världens flyktingar. Aldrig! Faktum är att skillnaden mellan vad de humanitära organisationerna behöver och vad de faktiskt får under de senaste åren har blivit allt större. Som exempel kan nämnas att 2007 fick FN 72 % av vad de behövde och 2013 fick de bara 60 %. Under 2013 behövde FN 112,4 miljarder kr ($13,4 billion), men fick bara 67,11 miljarder kr ($8 billion). Ser man till vad FN behövde för att hjälpa just de syriska flyktingarna under 2013 så fick de bara 66 % av vad de behövde för att hjälpa syriska flyktingar i Syriens grannländer och 62 % av vad de behövde för att hjälpa syriska flyktingar i Syrien. [2] Enligt en annan redovisning från FN så fick de sammanlagt 69 % eller  av de behövde under 2013 för att hjälpa de syriska flyktingarna, varav de fick 68 % eller 16,94 miljarder kr ($2,02 billion) av de 25 miljarder kr ($2,98 billion) som de behövde för att hjälpa syriska flyktingar i Syriens grannländer och 72 % eller 8,47 miljarder kr ($1,01 billion) av de 11,74 miljarder kr ($1,4 billion) som de behövde för att hjälpa syriska flyktingar i Syrien. [3]

Visst kan man alltid fantisera och önska sig saker, som att t.ex FN just i år för första gången skulle få alla resurser de behöver för att kunna hjälpa världens alla flyktingar eller i alla fall samtliga syriska flyktingar och att det sedan kommer att fortsätta vara så alla efterkommande år eller att alla krig tog slut för att det bara kom ut blommor ur alla gevär, men är det verkligen rimligt att faktiskt tro att det kommer att bli så? Nej, det är det förstås inte och det mest sannolika är tyvärr att allt fortsätter att vara ungefär som vanligt.

Trots att siffrorna och andelarna skiljer sig åt något mellan FN:s olika redovisningar av efterfrågade respektive erhållna medel för situationen i Syrien så är det ändå tydligt att det är stora skillnader mellan vad FN behöver för att kunna hjälpa alla och vad de faktiskt får. Oinformerade människor som inte har undersökt hur detta med humanitär hjälp fungerar tror dock att det som Hans Rosling föreslår är realistiskt, att det helt plötsligt skulle finnas en möjlighet – en vilja – att betala 20 miljarder kr extra för att ta hand om 300.000 syriska flyktingar i Europa, utöver de 37 miljarder kr som behövs för att hjälpa 4 miljoner syriska flyktingar i Syriens grannländer och utöver de ytterligare miljarder som behövs för att ta hand om de c:a 8 miljoner syrier som är på flykt inne i Syrien som Hans Rosling inte ens nämnde, detta trots att det aldrig tidigare ens har gått att samla ihop tillräckligt för behovet i Syrien och i grannländerna.

Visst antyder Hans Rosling att flyktingströmmen in i Europa har gjort att detta nu har blivit verklighet för oss, att vi nu har uppmärksammat krisen och att detta kanske skulle göra att tillräcklig vilja finns, men hur stor är egentligen inte risken att de 20 miljarder extra kronor som behövs för att ta hand om 300.000 syriska flyktingarna här i Europa istället bara tas från de medel som behövs för att hjälpa syriska flyktingar i Syrien eller i Syriens grannländer och hur ännu mycket större är inte risken att dessa 20 miljarder tas från de medel som behövs för att hjälpa flyktingar från någon av alla andra allvarliga konflikter som pågår runt om i världen? Det samlade behovet för hjälp till alla flyktingar från samtliga konflikter och katastrofer som plågar världen [4] var trots allt under 2013 drygt tre gånger större än vad som behövdes för att hjälpa alla syriska flyktingar och likadant är det sannolikt även nu under 2015.

Konflikter som berör västvärldens intressesfär får alltid mest resurser och uppmärksamhet av världens humanitära organisationer och medier, detta alldeles oavsett hur allvarliga de är. Jämför bara hur mycket resurser som skjuts till för att lösa problemen i Syrien jämfört med t.ex problemen i Kongo. När flyktingströmmar nu börjar drabba Europa i en större skala så kommer denna snedfördelning av uppmärksamhet mellan världens alla olika konflikter bara att växa sig ännu större. En ännu större andel av väldens resurser och fokus för humanitär hjälp kommer att läggas på att komma till rätt med problemen för flyktingarna här i Europa och övriga Västvärlden, på bekostnad av flyktingarna i Syrien och allra mest kommer resurserna minska för flyktingar i övriga delar av världen. Så har det alltid varit och så kommer det att bli även denna gång, detta oavsett hur mycket man önskar och fantiserar att det inte skulle vara så.

Att hjälpa flyktingar i Europa genom att ge människor asyl och ta in dem i vårt samhälle är enormt kostsamt och sålunda ineffektivt jämfört med att hjälpa på plats. För samma resurser som det kostar att hjälpa en människa i Europa så kan man hjälpa många gånger fler människor på plats i Syrien och i Syriens grannländer. Vidare, som jag redan har påpekar, så kommer resurserna för att hjälpa i Europa tas från resurser som behövs för hjälp på annat håll i världen.

Vi ska nu räkna fram kostnaderna utifrån de siffror som Hans Rosling använde i sitt framträdande. För enkelhetens skull utgår vi från att de siffrorna han använde är korrekta. Jag tror egentligen att kostnaderna är högre än Hans Rosling uppgav, men i resten av denna text antar vi ändå att de är korrekta.

Hans Rosling uppgav att det behövdes 20 miljarder kr för att ta hand om c:a 300.000 flyktingar här i Europa under ett år och 37 miljarder för att hjälpa 4 miljoner flyktingar i Syriens grannländer, vilket innebär en kostnad på 182 kr/flykting och dag här i Europa och 25 kr/flykting och dag i Syriens grannländer. Detta innebär att för samma resurser som det kostar att hjälpa en flykting i Europa så kan UNHCR i snitt hjälpa 7,3 flyktingar på plats i Syriens grannländer.

Detta var för Europa som helhet. I Sverige skulle hjälpen enligt Hans Rosling kosta 500 kr/flykting och dag. För samma resurser som det kostar att hjälpa en flykting i Sverige kan man alltså i snitt hjälpa 20 flyktingar på plats i Syriens grannländer.

Summan som Sverige lägger på att ta hand om flyktingar här i Sverige är dessutom väldigt stor relativt till antalet som får hjälp. Förra året beviljade Sverige 30.650 människor asyl. Detta blir alltså enligt Hans Roslings uppgifter om 500 kr/flykting och dag hela 5,59 miljarder kr i kostnader för 2014. I år har 70.000 sökt asyl i Sverige fram till september månad och om detta vägs samman med Migrationsverkets uppskattningar från slutet av förra året så är det inte orimligt att tro att antalet asylansökningar för 2015 kan hamna på upp emot 105.000 eller fler. Skulle det bli 105.000 asylansökningar för hela 2015 och om Sverige skulle bevilja asyl till en lika stor andel av dessa som under 2013 och 2014, så skulle det innebära att ungefär 42.000 beviljas asyl under 2015, vilket enligt Hans Roslings uppgift om 500 kr/flykting och dag motsvarar en kostnad på 7,67 miljarder kr. [5] [6] [7]

Värt att tillägga är att många som söker asyl, men som inte får den beviljad samt många migranter som aldrig söker asyl ändå blir kvar illegalt. Det antal som blir beviljade asyl under ett år motsvarar sålunda inte alla som invandrade det året. Beräkningarna i denna text gäller dock bara de som beviljas asyl.

Det är alltså extremt dyrt och ineffektivt att hjälpa genom att ge människor asyl här i Sverige. Samma summa som krävs för att ta hand om 42.000 flyktingar här i Sverige skulle enligt FN kunna hjälpa drygt 829.000 syriska flyktingar på plats i Syriens grannländer eller 3,4 miljoner syriska flyktingar på plats i Syrien på det sätt som UNHCR kan hjälpa dem om organisationen bara får de resurser den efterfrågar.

De 20 miljarder kr som Hans Rosling menar att Europa ska betala för att hjälpa 300.000 flyktingar genom att ge dem asyl i Europa skulle kunna räcka till att hjälpa alla syriska flyktingar inne i Syrien plus några av de som befinner sig i Syriens grannländer, vilket sammanlagt innebär att samma summa om den bara användes bättre skulle kunna hjälpa drygt 8 miljoner syriska flyktingar på plats i Syrien och i Syriens grannländer.

Resultatet av att knappa resurser slösas bort på ineffektiva hjälpalternativ är att flyktingar på olika håll i världen blir helt utan hjälp eller får mindre hjälp än de skulle ha kunnat få om resurserna hade använts mer effektivt. Som exempel kan nämnas att World Food Program (WFP) bara har fått en liten del av de resurser som behövs under 2015 för att ge mat till flyktingar inne i Syrien, vilket har gjort att de har fått minska matportionernas storlek till 74 % av full storlek, varför syriska familjer nu tvingas att klara sig på mindre mängd mat och får äta mindre regelbundet. [8]

Ja, det finns enorma resurser i världen och skulle bara en mindre del av det som används för t.ex militär upprustning och för att rädda giriga banker istället användas för att rädda världens flyktingar så hade pengarna helt klart räckt till att både ta hand om flyktingar här i Europa och till att hjälpa dem på plats i Syrien och i Syriens grannländer, men då är vi än en gång tillbaks i fantasins värld med önskningar om hur vi skulle vilja att världen fungerade. Så fungerar det dock inte i verkligheten. Världen är i mångt och mycket en hård och orättvis plats, låt oss inte göra den ännu värre för de allra mest utsatta flyktingarna, de som inte har några resurser för att själva ta sig till Västvärlden, genom att gå på dåliga förslag från en professorer som så uppenbart har sålt sig till samma världselit som i sin eviga jakt på makt och rikedomar har skapat det mesta av de problem och konflikter som världen plågas av idag. [9] [10]

Att trycket och propagandan för att ta emot fler asylflyktingar och migranter i Sverige, Europa och Västvärlden har blivit så stark som den nu är beror på att flera mäktiga gruppers intressen har råkat sammanfalla, vilket har skapat en perfekt storm. Intressegrupper som ofta kan ha motstridiga intressen råkar i just denna fråga vilja samma sak, men av delvis olika anledningar. Alla vill de öka invandringen och då är asylmottagande och mottagande av ekonomiska migranter som saknar både arbetstillstånd och skäl för asyl det mest effektiva. Bankerna vill öka invandringen då det ger dem en chans att öka utlåningen, inledningsvis till staten för de ökade kostnaderna för asylmottagandet, men senare, när asylflyktingarna och invandrarna blir mer integrerade i samhället, direkt till dessa, eftersom bankerna vet att utan invandringen så skulle inte befolkningen växa och då skulle inte utlåningen kunna öka lika mycket. Företagen vill öka invandringen för att de ser en chans att öka utbudet av arbetskraft, vilket ger dem möjligheten att både sänka löner och försämra arbetsvillkor. Partier och grupper till vänster i det politiska spektrumet, fackföreningar och grupper som vill se en stark stat vill öka invandringen då det ger dem en chans att öka antalet röster, få fler medlemmar och erhålla ett starkare stöd, då flyktingar och invandrare tenderar att politiskt stå mer till vänster samt ha en starkare relation till och ett starkare beroende av staten än den infödda befolkningen, vilket kommer helt naturligt av det faktum att om man är ny i ett samhälle och generellt inte ett lika starkt socialt nätverk runt om sig så blir behovet av hjälp från staten större. Och slutligen så vill makteliten [10] öka invandringen för att det är lättare att söndra och härska över de nya mångkulturella samhällena än de ursprungligen mer homogena europeiska befolkningarna, eftersom grupper med olika historiska, kulturella och bakgrunder är lättare att spela ut mot varandra och för att alla människor har mer eller mindre mycket fördomar och rädslor för sådant som upplever som främmande.

Att välja att hjälpa de som på egen hand lyckas ta sig till Europa är, förutom att det är extremt dyrt att hjälpa genom att ge asyl, även dumt av den anledningen att de individer som lyckas ta sig hit är nästan alltid är de som har allra mest resurser och störst förutsättningar att klara sig. De flyktingar som blir kvar i krisområdena är generellt de som är allra mest utsatta och hjälpbehövande. Genom att använda begränsade resurser på ett ineffektivt sätt på de mest privilegierade flyktingarna ökar vi bara risken att de allra mest behövande får för lite eller blir helt utan.

 

Referenser

[1] http://www.svt.se/kultur/medier/det-ar-ju-pinsamt

[2] Se figurer på sidan 10 i FN:s skrift “Overview of Global Humanitarian Response 2014”
https://docs.unocha.org/sites/dms/CAP/Overview_of_Global_Humanitarian_Response_2014.pdf#10

[3] Se sidan 2 i FN:s skrift “How the Humanitarian Funds for the Syria Crisis Were Spent”
http://www.unesco.org/science/syria/Syriacrisis-achievementsreportforKuwaitConference2.pdf#2

[4] Se sidan 15–23 i FN:s skrift “Overview of Global Humanitarian Response 2014”
https://docs.unocha.org/sites/dms/CAP/Overview_of_Global_Humanitarian_Response_2014.pdf#15