Jul-, lusse- och midsommarfirandet är urgamla hedniska traditioner som kristendomens ledare, efter att ha insett att det inte gick att få de europeiska folken att sluta utöva dem, istället tog över eller har försökt ta över genom att placera in sina namn, helgon och seder över dem. Trots kyrkans otaliga försök att utplåna de förkristna traditionerna samt det moderna samhällets försök att kommersialisera och trivialisera dem, så lever mycket av de forna sederna kvar i de moderna tappningarna av dessa våra ursprungliga högtider.
Text: Tobias Lindberg 2015-12-18. Uppdaterad 2016-12-12.
Över hela Europa firades midvintersolståndet och redan tidigt under kristendomens existens placerade de kristna ledarna Jesus födelse på dagen för en romersk högtid som kallades den “Oövervinnerlige solens dag”.
I norra Europa offrade man under midvintersolståndet, den mörkaste tiden på året, för att solen skulle komma tillbaks igen och för att man skulle få god skörd. När man offrade kallades det för att “blota”. Man skulle dela med sig av sitt eget välstånd för att det skulle gå bra. När man offrade så ville man att årstidernas hjul skulle snurra vidare, att den varma livgivande sommaren skulle återuppstå ur den mörka kalla vintern och antagligen är det därför det kallades “julblot”. Ursprungligen hette det dock “jolblot”.
Under firandet som hörde till julblotet så dracks det mycket öl och det kallades för att dricka jul. Under vikingatiden hette det till exempel att man “drack jul”, en tradition som sedan har levt vidare och utvecklats till senare tiders julfirande där maten har fått en allt viktigare betydelse. Läs mer