I en på många sätt tänkvärd artikel menar fotografen och författaren Olof Jarlbro att Sverige genom att ta emot en så stor andel män bland de som söker asyl har vänt krigets kvinnor och barn ryggen och föreslår att Sverige genom att kvotera flyktingar framöver särskilt borde välja att hjälpa kvinnor, barn och familjer. Även om detta såklart vore bättre än att som nu ta emot främst män, så är den verkliga frågan om det bästa sättet att hjälpa världens flyktingar ens är att ge människor asyl i Sverige.
Text: Tobias Lindberg 2016-02-14
I en debattartikel i Expressen skriver fotografen och författaren Olof Jarlbro att Sverige i sin nuvarande invandringspolitik har vänt kvinnor och barn ryggen, då nästan 70 % av alla som får asyl är män, vilket måste innebära att kvinnor och barn i många fall kanske blir kvar i områden som troligtvis är farligare att vistas i än att företa den svåra resa som de som immigrerar till Europa gör. I många avseenden var Olof Jarbros artikel bra och helt klart är att om Sverige absolut ska ta emot en större eller mindre mängd flyktingar genom att ge dem asyl, alltså verkliga flyktingar, så borde dessa såklart i första hand vara kvinnor och barn, inte som nu då det framför allt är män.
Ska Sverige främst ta emot kvinnor och barn så vore det bästa sättet att ordna det på att män endast släpptes in om de tillhör samma kärnfamilj som de kvinnor och barn vi hjälper. Män som kommer själva borde inte tas emot eftersom de snarare borde vara kvar hemma och kämpa för att få stopp på lidandet och krigen så att kvinnor och barn så småningom kan återvända.
Detta förutsatt att vi ens ska ta emot asylflyktingar, vilket vi inte borde eftersom det inte är ett kostnadseffektivt sätt att hjälpa. Så även om Olof Jarlbros debattartikel hade en del bra poänger så var den i stort ändå fel.
Bättre än att hjälpa genom att ta emot asylflyktingar är att Sverige skänker tillräckligt med resurser för att världens flyktingar ska kunna leva säkert och bra i säkra grannländer till de områden de har flytt ifrån i välskötta flyktingläger organiserade av UNHCR och andra organisationer. På det sättet befinner sig flyktingarna i länder som har en kultur som i de allra flesta fall är mer lik än sin egen. Skulle t.ex Norge råka ut för kris eller krig skulle självfallet norska flyktingar få asyl i och tas om hand i andra nordiska och europeiska länder, inte resa över halva världen för att få asyl i Japan, Kina eller Saudiarabien. För samma summa som det kostar Sverige att ta hand om de som får stanna av de 163.000 som sökte asyl under 2015 skulle Sverige dessutom ensamt kunna finansiera all internationell flyktinghjälp till världens samtliga 60–70 miljoner flyktingar och inte bara finansiera den hjälpen själv utan dessutom göra den dubbelt så stor. Ja, så ineffektivt är det alltså kostnadsmässigt sett att hjälpa människor genom att ge dem asyl i Sverige. För samma kostnad som vi hjälper de 163.000 som sökte asyl under 2015 så skulle vi kunna ge alla världens miljontals flyktingar två gånger så mycket av vad som anses behövas för att hjälpa en flykting i ett flyktingläger som drivs av UNHCR. Sverige ensamt alltså. Övriga västländers flyktinghjälp skulle kunna läggas uppe på det och göra det till och med ännu bättre.
Istället för att hjälpa de verkliga flyktingarna på plats i säkra grannländer i deras närområde, detta så självklara och kostnadseffektiva sätt att hjälpa, så har vi, folket i västvärlden, gått på den propaganda och de lögner som “vår” styrande elit sprider, den elit vars verkliga syften egentligen är att förändra västvärlden med hjälp av denna immigration, även om de för oss, folket påstår att det är för att de bara vill hjälpa behövande människor.
De som äger bankerna ser immigration till västvärlden som ett sätt att öka utlåningen, inledningsvis främst till västvärldens nationer för att bekosta migrationskrisen, men senare även direkt till de nyanlända individerna.
De som äger storföretagen ser immigrationen som ett sätt att öka tillgången till billig arbetskraft, vilket kommer att leda till sänkta löner och försämrade arbetsvillkor.
De som vill öka globaliseringen, stärka bildningen av och fördjupningen av superstater av EU-modell ser immigrationen som ett sätt att minska motståndet mot en sådan utveckling, ett motstånd som främst kommer av homogena befolkningar i suveräna nationalstater som inte vill låta sitt självbestämmande hamna ännu längre bort än vad det redan gör och genom att fylla västvärlden med allt fler som inte känner samma tillhörighet till de länder de kommer till så minskas detta motstånd.
De som ser den stora frihet och ekonomiska välstånd som västvärldens folk har relativt till folken i andra delar av världen som ett hot mot deras makt eller som ett hinder för att de ska kunna få ännu mer makt, de som hellre vill att västvärldens folk ska leva under samma villkor som kineserna gör, ser immigrationen som ett sätt att försvaga västvärldens folk, dels genom de kostnader som immigrationen belastar skattebetalarna med och dels genom de motsättningar som immigrationen skapar inom västvärldens länder när mer eller mindre inkompatibla kulturer på ett onaturligt sätt plötsligt tvingas att leva tillsammans. När sedan motsättningarna och fördomarna ökar mellan olika grupper i ett samhälle kan detta användas av eliten för att för att införa mer kontroll och ta bort friheter, åtgärder som utan den rädsla som motsättningarna och fördomarna skapar inte skulle ha kunnat genomföras.
Den globala eliten är inte en homogen grupp som följer en plan och har ett mål, men vad gäller den onaturliga immigrationen till västvärlden som nu pågår så enas samtliga delar av eliten i att den på ett eller annat sätt gynnar just deras egna syften och det är därför kraften bakom denna immigrationskris är så stor eftersom alla delarna av eliten hela tiden jobbar för att låta immigrationen fortgå.
Stora delar av arbetarrörelsen har även den blivit lurad att tro att denna immigration till västvärlden är någonting bra, vilket förklarar varför motståndet från de historiskt sett lite mer “folkliga” organisationerna är så svagt. Arbetarpartier ser en ökning av väljarantalen, fackförbund ser en ökning av medlemsantalen samtidigt som merparten av individerna inom arbetarrörelsen är oförmögna att se verkligheten bakom migrationen för alla de tjocka slöjor av missriktad medkänsla som ett uppväxande inom en solidarisk rörelse har lagt över ögonen på dem.
Gällande artikelförfattarena antydningar om vilken sida som han anser har rätten på sin sida i konflikten i Syrien, då han använder ord som “opposition” för att beskriva den sidan i konflikten som nästan uteslutande består av olika grupper som tillhör eller samarbetar med ISIS och ord som “Assadregimen” om den sidan som med internationell rätt på sin sida och med stöd från framför allt Ryssland försvarar sig mot terrorgrupper som finansieras, beväpnas, stöds och skyddas av framförallt USA, Saudiarabien, Turkiet och Israel i syfte att störta Syrien så att deras respektive agendor kan främjas, så är det tydligt Olof Jarlbro antingen är totalt ignorant om vad som pågår eller så är syftet med dessa ordval att han vill lura läsarna om situationen i Syrien. Att en person som har varit i Syrien skulle vara ignorant om något som är så enkelt att kontrollera genom att läsa på i frågan verkar föga troligt, varför hans syfte med dessa ordval måste vara att förleda läsarna.
Avslutningsvis är vad vi alla måste fråga oss om Sverige ska fortsätta med en politik som hjälper ett antal migranter, varav bara en del av dem är verkliga flyktingar, som kanske motsvarar en sexhundradel av antalet verkliga flyktingar i världen för en lika stor kostnad som skulle räcka för att hjälpa alla världens flyktingar två gånger om och som dessutom skapar stora problem i Sverige i form av de motsättningar vi idag ser allt mer av i form av våld och sexuella övergrepp. Det tycker inte jag.
kanonbar skrivet!