Ofta beklagar sig folk över att våra bidragssystem gör att invandrare från Mellanöstern och Afrika förökar sig i en skrämmande takt, men problemet är inte våra bidragssystem utan att främlingarna tillåts att vara här.

Text: Tobias Lindberg 2017-06-29

Idag läste jag ett blogginlägg som upprört beskrev hur somaliska kvinnor kommer till Sverige och föder barn medan de lever på socialbidrag och att de faktiskt verkar se sitt barnafödande som ett arbete. Detta blogginlägg fick mig att börja fundera. Inte för att jag inte höll med författaren till inlägget om hur tokigt det är att utomeuropeiska främlingar kan komma hit och föröka sig med hjälp av vårt sociala skyddsnät, för det är verkligen ett enormt stort problem, utan för att det mesta av argumentationen formades runt hur fel det är att kvinnor kan föda många barn samtidigt som de lever på de sociala skyddsnäten.

Saken är nämligen den att det inte är barnafödandet i sig som är det som är tokigt med det som beskrivs i inlägget, inte ens att en del kvinnor föder barn medan de lever på det sociala skyddsnätet måste egentligen vara så fel, utan det tokiga är att det är människor från Somalia och från en massa andra utomeuropeiska länder som kommer hit och föder barn på vår bekostnad. Vi behöver faktiskt barn här i Sverige, men inte invandrarbarn, utan det vi behöver är svenska barn. Vi behöver massor av etniskt svenska barn och i Europa behövs massor av europeiska barn.

Det är dock vanligt att människor som inte riktigt har vaknat helt och hållet argumenterar på det här sättet, att de försöker att generalisera problemet till att gälla alla för att de inte vill verka för politiskt inkorrekta. Det blir då, att eftersom somaliska kvinnor föder en massa barn med hjälp av våra bidragssystem så måste våra bidragssystem kasseras helt och hållet, vilket är ett totalt felslut.

Det är synd att det är så att vi svenskar, att vi européer, generellt är så rädda för att i ord våga formulera vad som är det verkliga problemet. Faktum är att de flesta européer är så rädda att de omedvetet undviker att ens fundera över vad som är det verkliga problemet. Årtionden av hjärntvätt genom propaganda om hur dåliga och onda vi är har gjort att de flesta av oss censurerar oss själva från att ens tänka i dessa banor.

Vi behöver fler etniskt svenska barn, så är det, men samtidigt måste detta barnafödande finansieras på något sätt. Familjer som föder många barn gör något som är otroligt värdefullt för ett samhälle, men självfallet kan de inte arbeta eller dubbelarbeta lika mycket eller på samma sätt som individer eller familjer som inte föder några barn eller familjer som bara föder något enstaka barn.

Bäst vore såklart om vi kunde återgå till ett samhällssystem där en familj faktiskt kan klara sin försörjning på en familjeförsörjare, så som vi faktiskt kunde för inte så många årtionden sedan. Om vi inte väljer den vägen så är dock någon form av omfördelning genom de allmänna trygghetssystemen ett alternativ. Oavsett vilken väg vi väljer så måste i alla fall födande av fler svenska barn finansieras på något sätt och ett sunt nordiskt samhälle borde prioritera detta väldigt högt.

Samhällets produktivitet har ökat otroligt mycket sedan 60-talet, den tid då en heltidsarbetande man fortfarande kunde försörja en hel familj med flera barn, men ändå så har familjer av idag konstigt nog knappt råd att låta en förälder vara hemma med sina barn under småbarnsåren eller att båda föräldrarna kan turas om att vara hemma med barnen medan de är små. Detta är underligt och är något som vi borde diskutera.

Vilka är det egentligen som har lagt vantarna på alla dessa resurser som årtionden av ökad samhällseffektivisering och industriell produktivitet som automatiseringen och datoriseringen har givit?

Helt klart är att den vanliga svenska arbetande familjen, som idag ofta inte ens äger sina hus eller bilar, utan är belånade upp över sina öron, inte har fått del av detta. Svenska familjer har nu för tiden normalt inte råd att vara hemma längre än vad föräldradagarna täcker, utan måste arbeta medan andra tar hand om deras små barn på dagis. Systemet är såklart skapat på detta sätt för att  statens extremliberala, kulturförstörande och antivita indoktrinering av våra barn i de flesta fall ska kunna påbörjas redan när barnen är ett eller två år gamla.

Något måste göras åt detta om vi vill fortsätta att existera som folk. Vägen till målet är lång, men ett första viktigt steg är ändå att vi börjar våga att beskriva de faktiska problemen och att vi inte begränsar våra argument av rädsla för vad andra kanske kommer att tycka eller säga om oss. Våra barns och vårt folks framtid är alldeles för viktig för det. Ska vi som folk verkligen behöva dö ut på sikt och ska hela den västerländska kultur som vi har skapat behöva gå under för att du är rädd för att bli kallad “rasist, “fascist” eller “nazist”?

Som avslutning vill jag påminna er om Skorpans odödliga ord i sagan “Bröderna Lejonhjärta”, att det ibland finns saker man måste göra och att man bara är en liten lort om man inte gör dem. Visst var Astrid Lindgren en socialist, en förespråkare av det mesta av det som har gjort att vårt folk befinner oss i det utsatta läge vi är i idag, men Skorpans ord om att den somn inte gör vad som måste göras är feg är ändå sanna.

Glöm inte bort att stödja det arbete som Informationskriget.se gör om du uppskattar det du läser. Använd Paypal eller Swisha på 0723-781776.