Text: Tobias Lindberg 2014-02-27

För en tid sedan fick jag som medlem i Folkpartiet ett brev som gjorde mig upprörd och jag ser efter flera försök att påverka internt inga andra möjligheter än att gå ut med det hela offentligt.

Här är brevet:

“Hej,

Idag har säkert många av er läst i tidningen om att Rikspolisstyrelsen har tagit bort målsättningen om att svenska polismyndigheter måste följa lagen.
Det som har skett är på intet vis en ambitionssänkning – tvärtom. Målsättningen har fungerat som ett halmstrå att klamra sig fast vid. Nu finns inte det längre.
Det Rikspolisstyrelsen skriver i de nya allmänna råden är att man alltid ska göra en samhällskonsekvensanalys. Det innebär att man, i beslutet om hur en polismyndighet
ska arbeta, alltid måste ta hänsyn till befolkningens sammansättning, socialt, etniskt, kön och ålder i myndighetens område. Man behöver också se till polisernas förutsättningar och utrustning. Först när man har gjort detta ska man bestämma om hur noga en polismyndighet måste följa lagen. Det kommer innebära att vissa polismyndigheter måste följa lagen strikt. Andra kan tillåta mer lagöverträdelser.

Med de nya riktlinjerna flyttas fokus från vad som står i lagen till vad som är bäst för varje polismyndighetsområde.

Läs mer på Rikspolisstyrelsens hemsida.

Jag vet att många oroar sig över polismyndigheternas efterlevnad av lagen. Detta är ett problem som vi ska ta på största allvar. Med Rikspolisstyrelsens nya allmänna råd tror jag att vi har fått ännu ett bra verktyg i det arbetet.

Liberala hälsningar

Maria Arnholm”

Jag vet, innan ni ens hinner förstå hur någon verkligen kan resonera på detta sätt så utropar ni förvånat, “Men Maria Arnholm är ju inte ansvarig för rättsfrågor i Folkpartiet och Tobias är väl frihetlig, inte någon auktoritär folkpartist!?”.

Ja, ni har så rätt! Alla kan vara lugna, världen har inte vänts upp och ned, Tobias är inte på långa vägar folkpartist, men det finns ändock personer vars logik slår både kullerbyttor och halsbrytande saltomortaler.

I verkligheten så kontaktades jag för en tid sedan av en folkpartist som var upprörd över ett brev Maria Arnholm hade skickat ut till medlemmarna. Brevet hade inte exakt den lydelse som den citerade texten ovan, jag tillät mig några dramaturgiska förändringar, men logiken i brevet var däremot exakt lika tokig, vilket jag hoppas blir lite extra belyst av mitt dramaturgiska knep.

Det verkliga brevet från Maria Arnholm handlade egentligen om att Skolverket hade tagit bort riktvärdet för hur många barn en barngrupp på dagis bör ha som mest och löd som följer:

“Hej,

Idag har säkert många av er läst i tidningen om att Skolverket har tagit bort riktvärdet om 15 barn per grupp i förskolan.
Det som har skett är på intet vis en ambitionssänkning – tvärtom. Siffran på 15 barn per grupp har fungerat som ett halmstrå att klamra sig fast vid. Nu finns inte det längre. Det Skolverket skriver i de nya allmänna råden är att man alltid ska göra en barnkonsekvensanalys. Det innebär att man, i beslutet om hur stor en barngrupp ska vara, alltid måste ta hänsyn till barngruppernas sammansättning, socialt, etniskt, kön och ålder. Man behöver också se till personalens förutsättningar och lokalen. Först när man har gjort detta ska man bestämma om hur stor en barngrupp ska vara. Det kommer innebära att vissa grupper behöver innehålla mindre än 15 barn. Andra kan innehålla fler.

Med de nya riktlinjerna flyttas fokus från en siffra till vad som är bäst för varje grupp.

Läs mer på Skolverkets hemsida.

Under alliansregeringen har den svenska förskolan tagit stora steg framåt. 92 procent av alla 1-5-åringar går i förskolan. 95 procent av alla föräldrar med barn i förskolan är nöjda. Söktrycket till den förskollärarutbildning som vi återinförde är högre än till någon annan lärarutbildning. Förskolan har fått en ny läroplan, och snart hoppas jag att också förskollärare omfattas av regeringens karriärtjänster för lärare. Trots en enorm utbyggnadstakt har både gruppstorlekarna och personaltätheten i förskolan legat i princip konstant de senaste åren. Det finns mycket vi ska vara stolta över.

Jag vet att många oroar sig över gruppernas storlek och att det finns de som är för stora. Detta är ett problem som vi ska ta på största allvar. Med Skolverkets nya allmänna råd tror jag att vi har fått ännu ett bra verktyg i det arbetet.

Liberala hälsningar

Maria Arnholm”

Ja, som ni ser var logiken i brevet inte den allra bästa och borde oroa en hel del människor.

Att det är bra att se till faktorer i barngruppers sammansättning som t.ex social bakgrund, etnicitet, kön, ålder och personalens kompetens när man bestämmer en barngrupps storlek står på intet sätt i motsats till att ha ett riktvärde för hur stor en barngrupp maximalt bör vara. Eller för den delen om man skulle vilja ha en absolut gräns för hur stor en barngrupp får vara. Om det i en barngrupp till exempel finns faktorer som talar för att det bör vara färre barn så är ett riktvärde eller ett “tak” självfallet inget hinder.

Självklart beror Maria Arnholms logiska kullerbyttor på att hon av ekonomiska skäl är tvingad att försöka övertyga allmänheten om något som inte stämmer. Då blir resultatet lätt på detta vis.

Det är ingen rolig uppgift att argumentera mot logik och sunt förnuft, men en riktig “soldat” som Maria Arnholm biter ihop och gör vad som krävs för att klara sitt uppdrag till varje pris. Även på bekostnad av barnen.

Något annat som är uppseendeväckande är också Maria Arnholms självgoda ton i brevet som gör det mycket tydligt att hon ser det som något positivt att en så stor andel av landets 1-5-åringar går på dagis. Ser man till klassiska liberala värderingar så borde en hög andel av barnen placerade på statligt och kommunalt styrda och offentligt finansierade institutioner inte vara något att se positivt på. Så vad säger då detta egentligen om Folkpartiet, om dess nuvarande plats i den politiska historien, när en av dess företrädare tycker och formulerat sig så som Maria Arnholm just gjorde?