Jul-, lusse- och midsommarfirandet är urgamla hedniska traditioner som kristendomens ledare, efter att ha insett att det inte gick att få de europeiska folken att sluta utöva dem, istället tog över eller har försökt ta över genom att placera in sina namn, helgon och seder över dem. Trots kyrkans otaliga försök att utplåna de förkristna traditionerna samt det moderna samhällets försök att kommersialisera och trivialisera dem, så lever mycket av de forna sederna kvar i de moderna tappningarna av dessa våra ursprungliga högtider.
Text: Tobias Lindberg 2015-12-18. Uppdaterad 2016-12-12.
Över hela Europa firades midvintersolståndet och redan tidigt under kristendomens existens placerade de kristna ledarna Jesus födelse på dagen för en romersk högtid som kallades den “Oövervinnerlige solens dag”.
I norra Europa offrade man under midvintersolståndet, den mörkaste tiden på året, för att solen skulle komma tillbaks igen och för att man skulle få god skörd. När man offrade kallades det för att “blota”. Man skulle dela med sig av sitt eget välstånd för att det skulle gå bra. När man offrade så ville man att årstidernas hjul skulle snurra vidare, att den varma livgivande sommaren skulle återuppstå ur den mörka kalla vintern och antagligen är det därför det kallades “julblot”. Ursprungligen hette det dock “jolblot”.
Under firandet som hörde till julblotet så dracks det mycket öl och det kallades för att dricka jul. Under vikingatiden hette det till exempel att man “drack jul”, en tradition som sedan har levt vidare och utvecklats till senare tiders julfirande där maten har fått en allt viktigare betydelse.
Midvinterblotet bestod i förkristen tid av att man i särskilda heliga lundar hängde upp offrade djur och djurdelar i träd. Ibland offrades antagligen också människor, även om det troligtvis var ovanligt. När man offrade så skulle nio djur eller nio sorters djur hängas upp. Siffran nio var viktig och vissa träd var heliga som en symbol för liv och goda skördar. I modern tid finns troligtvis rester av dessa traditioner kvar i detta att man tar in något från ett vintergrönt träd eller växt i hemmet, på senare tid i form av en julgran, och att man tar fram fina saker, symboler av gåvor, offer, som man på senare tid har börjat hänga upp direkt i granen, där särskilt de röda kulorna kanske kan tänkas symbolisera offrade djurdelar som hängdes i lundens träd för tusentals år sedan.
Här berättar Lana Lokteff från Red Ice i ett filmklipp om ursprungen till den gamla nordiska jultraditionen.
Under den period som man firade midvintersolståndet med julblot under förkristen tid så brukade man även gå runt med facklor i byarna för att hålla mota bort mörker och onda krafter, vilket under århundradena senare utvecklades över många olika traditioner till dagens moderna Lucia-firande. Traditionen att gå runt och sprida ljus under julen fortsatte även efter att det mesta av jultraditionerna hade kristnats och när själva julfirandet under juldagen sedan, i och med att den gregorianska kalenderns infördes i Sverige 1753, flyttades från vad som idag motsvarar den 13 december till den 25 december, så stannade traditionen med att sprida ljus kvar på den 13 december och blev därmed en egen högtid här i Sverige.
Att gå runt och sprida ljus, kallades antagligen för något som liknade ordet “Lucia” lite grand. Kanske hette det att man “lussade”. Att bringa ljus heter nämligen “Lucem ferre” på latin, så ordet för denna tradition att gå runt och sprida ljus kom alltså från samma grund som namnet Lucifer, ljusbäraren, den ängel som stod närmast gud, kommer från.
Efter att norden kristnades försvann i det närmaste traditionen att gå runt att lussa under flera hundra års tid och det var först i och med upplysningstidens intåg som det svenska folket allt mer började att återgå till sitt gamla lussande. Kyrkan som alltid hade fruktat att nordeuropéerna åter skulle få upp ögonen för asatron och sina egna traditioner såg denna återgång till en av de gamla sederna som ett hot och letade därför desperat fram det närmast bortglömda helgonet Sankta Lucia, vars namn hjälpligt liknande det som traditionen att sprida ljus i den nordiska vinternatten kallades, för att övertyga folk om att även denna tradition hade med kristendomen att göra. Att helgonet Sankta Lucia från Sicilien i övrigt inte hade något alls som ens kunde påminna om att ha något med traditionen att sprida ljus för att motverka mörkret var uppenbarligen inte så noga enligt den kristna kyrkan.
Här berättar Henrik Palmgren från Red Ice i ett filmklipp om den gamla nordiska traditionen med att lussa, eller att fira Lucia som det också kallas.
Något som inte har med julen att göra, men med årstidernas växling, motsatsen till midvintersolståndet, är såklart midsommarsolståndet och midsommarfirandet. Ursprungligen, innan kristendomens införande, så firades midsommar troligtvis på ungefär samma sätt i hela norra Europa. På samma sätt som kristendomen tog över firandet vid midvintersolståndet så tog den också över firandet av midsommarsolståndet genom att placera kristna namn, seder och helgon över dessa tillställningar. Detta har gjort att det ursprungliga sättet att fira midsommaren nästan helt har försvunnit från samtliga länder, bara i Sverige firas denna fornnordiska/forngermanska högtid kvar något sånär oförändrad och går under ett namn som inte har någonting med kristendomen att göra. I andra länder, som t.ex Norge, Danmark och Finland har kristendomen placerat kristna helgonnamn över midsommaraftonen och kopplingen till bördighet, fertilitet och sådant har tonats ned så till den grad att firandet idag bara sträcker sig till att en brasa tänds, om någon i dessa länder ens ids fira högtiden. Som exempel kan nämnas att midsommar i Norge och Danmark kallas “Sankt Hans aften”. Än idag påstår ofta etablissemanget att det svenska midsommarfirandet är en kristen tradition som har med Johannes Döparens födelse att göra.
Att ordet “jul” eller varianter av det fortfarande används i de nordiska länderna och Estland beror sannolikt på att dessa områden var bland de sista i Europa att kristnas.
Att vissa förkristna traditioner, som Lucia och midsommar, lever kvar starkare i Sverige än i övriga norden, där de till största del har försvunnit, kan kanske delvis ha att göra med att Sverige i ett nordiskt perspektiv kristnades förhållandevis sent och delvis med att mycket av de gamla sederna levde kvar starkt inom folket även långt efter att de officiellt hade kristnats.
Ytterligare en anledning till att de förkristna traditionerna fortfarande är starka hos oss kan ha att göra med att det område som idag utgör Sverige verkar ha haft en stark ställning i det förkristna germanska norra Europa. Norr om nuvarande Uppsala låg nämligen en plats som kallades “De övre salarna” som var väldigt viktig i hela det förkristna norra Europa, dit alla germanska folk skulle vallfärda till var nionde år för att offra till gudarna. I vart fall tror man att det var där dessa “övre salar” låg, men de kan också ha legat någon annanstans i det område som idag utgör Sverige, då det finns många orter i Sverige som heter Uppsala och har namn som härrör från betydelsen “de övre salarna”. Kanske var det på denna plats några lundar eller träd som ansågs särskilt heliga och kanske kan det, om det var norr om nuvarande Uppsala denna plats låg på, även ha haft något att göra med de stora gravhögarna som finns på platsen.
Denna ort, som låg norr om det nuvarande Uppsala kallades senare “Ub salum”, som ännu senare blev “Upsalum” och som slutligen blev “Uppsala”, var alltså det dåtida Uppsala, eftersom det nutida Uppsala ursprungligen hette “Aros”, som kommer av ordet åmynning och som senare fick tillägget “Östra Aros” för att skilja det från “Västra Aros”, som det nutida Västerås hette. Den tidiga kristna kyrkan placerade sig som vanligt på de viktigaste platserna i varje område de tog över och därmed kom dess centrum att ligga i det dåvarande Uppsala och 1164 e.kr. blev orten säte för ärkebiskopen. Östra Aros växte och blev allt mer betydande, varför ärkebiskopsstiftet flyttades dit under 1280-talet och då flyttades också namnet Uppsala med. Namnet Östra Aros försvann och den ort som tidigare hade hetat Uppsala fick hädanefter heta Gamla Uppsala.
Ån som rinner genom nutida Uppsala, det dåtida Östra Aros, vars utlopp i Mälaren gav orten dess ursprungliga namn hette ursprungligen Salaån, men döptes i slutet av 1600-talet om till Fyrisån av Olof Rudbeck.
Det nuvarande Sverige och Uppsala låg visserligen rätt centralt i de germanska stammarnas område, men då dess läge knappast kan vara hela förklaringen till varför just området runt nuvarande Uppsala var så viktigt så kan man anta att platsen av dåtidens germanska folk av någon anledning ansågs som helig.
Som avslutning rekommenderas alla att se detta filmklipp med gruppen Månegarms vackra sång “Blot”.
Källor för denna text
Det mesta i denna text grundar sig på det som Henrik Palmgren från “Red Ice Radio” berättar på podcasten “Ingrid & Conrad” om Sveriges forntid som vi faktiskt inte får höra så mycket om idag. Han berättar om julen, Lucia, midsommarafton och andra förkristna traditioner.
https://soundcloud.com/ingridochconrad/ingrid-och-conrad-16-med-henrik-palmgren
Sedan kommer en hel del av informationen i denna text även från Red Ice Radios eget speciella jul-avsnitt, som är väldigt värt att lyssna på.
https://redice.tv/red-ice-radio/myths-and-forgotten-traditions-of-the-winter-solstice
Ytterligare en del kommer från följande två filmklipp som Red Ice har gjort, från december 2016 och från december 2015, om de gamla nordiska traditionerna som firas i samband med vintersolståndet är väldigt sevärda.
Det första filmklippet från 2016 är om lussefirandet, eller Lucia-firandet som det också kallas.
Den andra filmklippet är omklippt 2016 från ett längre filmklipp från 2015 och handlar är om julfirandet.
Här är den 20 minuter längre versionen av filmklippet om julfirandet, här ovanför i referenslistan, där det förklaras lite mer om just varför judendomen, kristendomen och andra religioner/kulturer placerande sina högtider just under den period på året då asatrons julfirande skedde.
https://redice.tv/red-ice-tv/the-true-origins-of-kwanzaa-hanukkah-and-christmas
I en intressant insändare i Västerbottens Folkblad berättar Mikael Fröding om julens verkliga ursprung.
http://www.vf.se/asikter/insandare/julen-ursprungligen-en-hednisk-hogtid
I detta filmklipp från SVT berättar folklivsforskaren Ebbe Schön lite om hur det forntida svenska julfirandet såg ut under olika perioder från hundra år bak i tiden till förkristen tid.
http://www.oppetarkiv.se/video/1645886/varfor-firar-vi
Månegarms vackra sång “Blot” beskriver en del av vad asatrons högtider handlar om.