Läkemedelsverket bekräftar att stödet i forskningen för flera av vaccinerna som ingår i det svenska barnvaccinationsprogrammet är för svagt, men lyckas ändå landa i den underliga slutsatsen att dessa vacciner ska fortsätta att användas trots att de inte vet om de egentligen fungerar.
Text: Tobias Lindberg 2014-11-06. Uppdaterad 2022-12-27.
I Läkemedelsboken 2014, som ges ut gratis av Läkemedelsverket till all svensk sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt, bekräftas i ett uppseendeväckande uttalande vad många vaccinkritiker länge har hävdat, att stödet i forskningen för flera av vaccinerna som ingår i det svenska barnvaccinationsprogrammet är för svagt för att vara acceptabelt.
Från Läkemedelsboken 2014 [1]:
“”Gamla” vacciner omfattas inte av SBU-rapporten därför att kriterierna för modern evidensbaserad medicin inte går att tillämpa på vacciner som togs fram i början av förra seklet och som idag ges till i stort sett alla barn. Enligt principerna för evidensbaserad medicin räknas i allmänhet endast väl genomförda, randomiserade, kontrollerade prövningar ha högt evidensvärde, och sådana saknas för dessa vacciner. Att det finns övertygande dokumentation av sjukdomsförekomst före och efter införandet av allmän vaccination hjälper inte eftersom sådana analyser räknas som kohortstudier med historiska kontroller, vilket är en studietyp som har lågt evidensvärde.
En systematisk litteraturutvärdering av t ex poliovaccin skulle alltså ge låg evidensgrad för vaccinets skyddseffekt, samtidigt som det vore oetiskt att kräva nya moderna studier. Att idag genomföra en randomiserad, kontrollerad prövning av poliovaccin skulle t ex innebära att man först undanhåller stora barngrupper från vaccination och sedan utsätter dem för poliosmitta, för att kunna jämföra vaccinerade och ovaccinerade.“